Institutet ska driva en publikt tillgänglig konstnärlig och forskande process som undersöker teaterhändelsen i estetisk och social mening. Genom att aktivt och strategiskt stimulera nätverk och processer skall Institutet:

1. Erbjuda förnyelse åt svensk teater.

2. Driva en internationell ambition.

3. Erbjuda en kunskapsbyggande arena för diskussion om samtiden i relation till scenkonst.

4. Utmana föreställningar om teater och verklighet genom att undersöka det som normen exkluderar eller vill normalisera.

5. Intressera och aktivera publikens delaktighet i Institutets konstnärliga process.

BAKGRUND OCH SYFTE

Institutet är en fortsättning och utveckling av de erfarenheter som Teater Terrier gjorde mellan år 2000-2007, men också en kritisk granskning av de sociala, estetiska och kulturpolitiska omständigheter som gjorde Teater Terrier möjligt. I det avseendet är Institutet en evig dekonstruktion av sina villkor, sin ambition och sin historia. Institutet driver också ett positivt och konstruerande moment; vilket innebär en överidentifikation med normens maktspråk. I det avseendet är Institutet en plats för symtomet och en bokstavlig lösning av maktens ideologi. Syftet är att skapa utrymme för avvikelsen, där den kan existera oberoende av sitt värde som alibi för normen.

TEATERSYN

Teater är inte längre detsamma som "dramatisk representerande gestaltning" utan har sin utgångspunkt i sina faktiska villkor, d.v.s. att vi samlas på en plats under en viss tid. Institutet vill osäkra teaterbegreppet så att händelsen teater blir något vi tillsammans ska upptäcka istället för att bekräfta eller få bekräftat. Därför är det inte igenkänning vi erbjuder utan något främmande och förhoppningsvis överraskande.

I produktioner som Bad Boy Bubby (2005), Ladainha (2006, Dramatiska Institutet), Den sista människans resa gjord obrukbar (2006) och Best of Dallas (2007) har Institutets konstnärliga motiv förebådats. Dessa projekt har präglats av ett gediget researcharbete, ett uppriktigt undersökande och ett självkritiskt ifrågasättande. Institutet kommer att fortsätta detta arbete med förnyad kraft och ambition. Sedan våren 2007 har vi utvecklat en ny scen i Malmö som har flyttat gränserna för vad som vanligtvis kallas teater. Foajéscenen har blivit en succé och lockat en stor publik till evenemang som Electroburlesque, Världens Natt och Manifest Negativ. Vi har samarbetat med några av de mest intressanta arrangörerna och konstnärerna i Malmös subkulturella djungel och byggt ett nätverk som numera växer av egen kraft. Vi har särskilt lyft fram ideér som utforskar performativa element, vilket innebär att teatern inte bara existerar inom en fiktiv bubbla utan också i det sociala rummet. Där öppnar sig Institutets teaterbegrepp för riten, festen och det liminala, d.v.s. handlingar som har ett före och ett efter.

MÄNNISKOSYN

Kulturproduktion skulle en gång fylla våra monotona liv med mening men underhållningsindustrin har tagit över denna funktion och konsten har sökt ny mark. Konstnärligt arbete, som Institutet förstår det, är mer inriktat på att ifrågasätta samförståndet än att hjälpa de krafter som eftersträvar det (politiken, marknaden, familjen, heteronormen, arbetsmarknaden, skolan, tvåsamheten etc). Konsten vill inte längre försäkra oss om giltigheten i humanismens och individualismens eviga värden utan vill belysa hur dessa värden missbrukats och fortsättningsvis missbrukas. Konsten avklär en illusorisk mening för att synliggöra det som korrumperar vår frihet. Den människa Institutet intresserar sig för är fångad i en paradox. Hon försöker bevara sin värdighet genom att hävda sin frihet som individ men blir alltmer korrumperad ju starkare hon hävdar sin egenart. Individen är inte platsen för ett motstånd mot makten utan tvärtom – platsen för maktens artikulering. Därför fungerar inga enkla demaskerings metaforer, vi kan inte riva masken av förtryckets ansikte, men vi kan synliggöra dess ideologi genom att artikulera den i våra kroppar. Detta är symtomets strategi.